TSS-Fröken

Ryggskott, så mina arior har ekat i kåken. ?? Gissar att Mannen är väldigt glad över att ha ett jobb att gå till ?

När lilltösen och jag kommer till dagiset på morgonen möter vi en av fröknarna där. Lillan har med sig några Pixieböcker och jag nämner att jag skrivit namn i dem.
Bra säger fröken och tecknar samtidigt! Kan du teckna? frågar jag. Ja lite säger hon och visar ett 20-tal tecken. Ingen i lilltösens familj visste detta trots att hon varit där ett år.
Jag gillar såna möten. Jag vet inte hur mitt liv varit om jag fortfarande hade hört normalt. Trots det är jag säker på att mitt liv som döv berikat mig på ett sätt som inte varit möjligt om jag bara fortsatt mitt hörande liv. Jag känner djup tacksamhet för alla spännande människor jag mött och för alla som blivit mina vänner tack vare min dövhet. Jag är en mycket välsignad person.

Tar bussen till dagis med småfolket. Saker att bära och barn att hålla reda på. Tar upp busskortet som jag upptäcker är ett helt annat kort. Sätter ” hon som blir 3 i juni ” i ett säte längst fram så att jag kan rota i väskan efter det riktiga kortet. När det är gjort och draget ska jag ta med lilltjejen längre bak i bussen men hon vill sitta kvar. Okejdå. Sätter mig två rader längre bak men ser att det nog inte är bra för henne att sitta längst fram själv. Plötsligt vänder sig folk om och tittar bakåt. Jag med. Tänker att det är nån som står vid dörrarna så att de går upp. Vilket hände mig dagen innan…
Ser inget men bussen kör ändå inte. Då ser jag att alla kollar på mig! Ser oxå att chauffören rör på munnen. Men vad är det? Har han upptäckt att det är nåt fel kortet eller vad? Framför mig sitter en äldre herre och jag frågar honom: vad säger chauffören? Jag hör inte! (Kommer på mig själv med att teckna hela tiden)
Mannen svarar att flickan inte kan sitta själv längst fram. Det är farligt om det blir hård inbromsning!
Ja, det var ju just det jag upptäckt innan alla började glo på mig. Så kan det vara när man är döv. Som grädde på moset; när vi skulle hem funkade inte kortet trots att det VAR busskortet! För lite pengar kvar på det. Jag har inga pengar sa jag men en mobil. Då kan du fylla på pengar med den sa han. Okej sa jag. Men vad 17. Vet väl inte hur det går till! Så vi tjuvåkte en sträcka. Vet inte hur långt vi hade kommit med den summan som fanns på kortet ?

Ofta hör man folk prata om att barnbarn är livets efterrätt. Frågan jag då ställer mig är om det betyder att hela livet ska ses som en måltid. När fick jag i så fall förrätten? Och vad bestod huvudrätten av??

Idag har vi tränat lite TSS jag och småfolket. Det är aldrig för tidigt att börja med det. Bara man inte tar det så allvarligt utan leker samtidigt.
Tänker på hur svårt det skulle vara att umgås med barnen flera dagar i streck när man är döv. Jag skulle vara helt slut! Jag tillhör denna lilla skaran CI- opererade som tycker att de år jag var döv i stort sätt var lika bra som efter CI. Men just när det gäller barnen, som man inte träffar dagligen och som inte tränar TSS från 8-månaders ålder är det knepigt.
I stort sett omöjligt att avläsa och det skulle ta oändligt med energi för att försöka lista ut vad som sägs. Gissar att ungarna är väldigt tacksamma för det oxå ? Få se vad de säger när de är äldre…

05.40 kollade jag mobilen. Inga ungar i sängen och inga gråtande barn kan jag förmoda. Vände mig mot väggen och hoppades på lite mer sömn. Men – tankarna börjar vandra än hit och än dit. Plötsligt känner jag att rummet förändras. Som om det är en annan densitet. Kändes jättemysko. Vänder mig om i sängen och där står mycket riktigt en liten kille som vill krypa ner hos sin mormor en stund. Ligger länge och funderar vad det var jag upplevde. Inga ljud och inga vibrationer. Bara en känsla av rummets förändring. Intressant!
För övrigt har jag i dag blivit kallad “en gammal tant” ” en teckenspråkning” (av henne som blir 3 i juni!). Jag har oxå blivit kallad för mormor. Omväxling förnöjer.

Att vara barnvakt några dygn till en kille på 5 och en mycket bestämd liten tös som enligt egen utsago blir 3 i juni (det stämmer!) kan ha sina utmaningar när man inte hör. Nätterna är förstås döva för mig och barnen är tillsagda att GÅ UPP SJÄLVA om de vaknar på natten. Ingen kommer att hämta dem eftersom mormor inte hör något.
Jodå, visst finns det bebiväckare att få låna på hörcentralen. Det gjorde jag förra gången jag var själv med de små liven. Men de var mindre då.
Så nu får vi se vad som händer…. En riktig cliffhanger! Nästa avsnitt i morgon söndag ?

Att umgås med barnbarnet Gurkan några dygn kräver sin kvinna. Han är väldigt intresserad av mitt CI och vill få sätta på mig det på morgonen. Vilket han gärna får göra.
Som trolleri för oss båda att jag plötsligt bara hör då hörseln kopplas på.
Men så händer det några gånger per dag att jag ändå inte hör vad han säger trots att hörseln är på. När jag sagt VA? två gånger kollar han om hörseln verkligen sitter där den ska. Det gör den.
Eftersom han ännu inte kan bokstavera orden så gissar jag mig fram och till slut blir det rätt. Men det är helt obegripligt för honom varför jag inte hör allt. Min förklaring att man trots att hörseln är på inte hör allt faller platt till marken.
Knappt jag förstår det själv…..