TSS-Fröken

Ja, jag sjunger Lena PH:s gamla schlagerfavorit. Trots att några, Mannen bl a, säger att det låter rätt illa låter jag mig inte nedslås. I mina öron låter det ju hur bra som helst och det räcker för mig. ? En gång i tiden, innan jag blev döv, sjöng jag i kör. Jag hade alltid 5:a i musik när jag gick i småskolan. Så mycket kan det inte ha förändrats – väl?
För några år sedan fick jag ett mejl från en kvinna som applåderade mina sånginsatser i MeraKoms dvd-skivor. Hon berättade att hon tyckte det var fantastiskt att jag sjöng fast det lät så illa! Hahaha! Underbart! Hon menade att när jag vågar sjunga trots allt så kanske fler törs trots att rösten inte finns där. För det är ju en glädje att sjunga. Så sjung på ??????

Ja just det, det gör ont. Har nog tränat för hårt! Helt otroligt att JAG skriver så men det är nog det som hänt. Fibromyalgin är ju kvar trots att jag är mycket bättre än för några år sedan. Men att sova dåligt pga värk och träna hårt gillar inte kroppen och straffar mig.
Så nu tränar jag min sångröst några dagar istället ??

Igår var jag på lokal, restaurant, och firade en nybliven 50-åring.
Vi var 10 i sällskapet och då blir det som det blir. En person, M, tecknar bra och gjorde det. Hon tolkade ibland men ska ju inte behöva det. Jag kunde ha beställt TSS-tolkning. Visst. Men har jag tolk med blir det ofta jag och tolken. Så om det är inte så att jag absolut måste höra allt så är jag ofta utan. Jag vill ha den där nära kontakten som man får när ens ögonpar möter en annans. I alla fall på fester och om det inte är en stor fest med en massa tal mm.
Ljudnivån var hög ibland men det hjälper ju inte mig. Hör inte bättre för det. Skratten var inte mina skratt. Förr i tiden brukade jag skratta jag med även om jag inte fattade ett dyft. Ville inte att de som skrattade skulle få dåligt samvete när de tittade på mig och jag inte rör en min. Men det har jag slutat med nu. Kände mig som en pajas. Någon som luras.
Som hsk/vxd får vi acceptera att inte kunna hänga med på allt som sägs. Det går inte att kompensera hörselförlusten fullt ut. Det är okej tycker jag.
Men jag skulle önska att hörande bjuder till lite mer. Gör försök att underlätta kommunikationen för mig. Men vi lever inte i en perfekt och gjorde vi det så kan man fråga sig vad man skulle gnälla på då

De senaste kvällarna har jag tagit med mig Guillou till sängen innan jag ska sova.
Ja, hans bok “Ordets makt och vanmakt” alltså.
Jag gillar honom som författare och har läst det mesta han har skrivit. Dock inte Hamiltonböckerna. Spionromaner är inte så värst intressanta enligt mig.
Guillou är även debattör och kolumnist. Ibland håller jag med honom, andra gånger inte. Han är i alla fall nästan alltid underhållande.
Jag minns när jag hörde om honom första gången. Ja, jag hörde ju inte utan jag läste om honom i tidningarna på 70-talet. Då handlade det om den s k IB affären.
Då var jag hörande men jag kan inte minnas att jag hörde hur hans namn uttalades.
Sedan blev han ju mer och mer poppis och jag ville kunna uttala hans namn.
Då frågade jag någon som hörde hur det skulle sägas.
Hårt G – Gi+joo. Blir Gijoo. Lätt som en plätt

Varför har jag så ont i mina ben?
Varför kan det aldrig bli ordning på texttevetexten?
Varför gnäller “alla” på vädret?
Varför är så många ointresserade av politik som i slutändan bestämmer hur vi har det i samhället?
Varför är det bättre att vara hörande än smärtfri?
Varför går åren så fort?
Varför är det så svårt att få anhöriga och vänner att förstå att de måste lära sig TSS?
Varför?

Orden kommer ur min mun snabbare än ett pistolskott. “Typiskt hörande asså!”
Menar jag det och vad är det då som är typiskt hörande?
Jag menar det när jag säger det men samtidigt så hör jag orden och undrar vad det egentligen betyder.
Vad är typiskt hörande? Finns det verkligen nån gemensam nämnare och hur kan jag generalisera så.
Jag lever med enbart hörande; man, barn och barnbarn. Jag tycker nog att de är som mina hörselskadade och vuxendöva vänner. De kan inte veta hur det är att vara i min situation men de kan ändå ha en förståelse och en känsla för det. Inte heller en hörselskadade kan förstå fullt ut vad det innebär att vara helt döv. Flera har sagt mig att de heller inte hör nåt utan hörapparat. Men om man inte ens hör med hörapparat då är situationen helt annorlunda.
Hur var det nu med det jag sa i början?
Jo, nån, hörande, hade sagt att TSS-tolkträning mer är en social samvaro än att man verkligen vill träna sig på TSS-tolkning!
Det gillas INTE och därför kom “Typiskt hörande asså!”
Finns anledning att återkomma till det här ämnet skulle jag tro.

Vakna, sträcka på sig lite, koka havregrynsgröt i mikron, strö på krossade linfrön och kruska-kli, riva ett halvt äpple över gröten och strö mycket kanel på det hela och sen är det bara havredrycken på gröten som fattas…
Ja, ni förstår. Sådana morgnar har jag haft många och jag ser fram emot många många fler.
Jag gillar rutiner och är inte mycket för överraskningar. Ett tryggt lugn så mår jag som bäst. Men i bland så vill jag trots det ha lite omväxling och det är där mina TSS kurser kommer in. Det händer alltid något oväntat där. Någon som berättar något speciellt, roligt eller sorgligt. Jag lär mig saker hela tiden. Så många skratt och ibland tårar. Eftersom kurserna pågår länge så får alla deltagare och jag ett alldeles särskilt band. Vi bryr oss om och vet mycket om varandra.
Det får vi tacka Landstinget Dalarna och chefen på hörselvården för, som har en fantastisk inställning till TSS och förstår att tillgodose vår grupps behov på alla plan. Inte bara tekniken alltså. Vi har det bäst i hela Sverige törs jag säga <3

Jag har börjat träna på ett gym här i byn. Må bättre som det heter. Ett litet familjärt gym med nya fina maskiner. Teve framför alla gåband och motionscyklar. Tiden går så mycket fortare när man inte tittar på klockan hela tiden och undrar om det bara har gått 3 minuter… Det finns en slinga på 8 olika maskiner där man arbetar med olika muskelgrupper. När det är klart sätter jag mig i en massagefåtölj och låter mig knådas i 10 minuter. Det är faktiskt jättekul att träna på gym tycker jag.
Men – folk vill snacka med mig. Men det vill inte jag! Jag vill koncentrera mig på träningen eller mina egna tankar. Så jag säger Hej när jag kommer och Hej då när jag går till personen i receptionen och de som ev sitter i fikahörnan som är nära entrén.
När jag går på gåbandet kan jag känna att den som går bredvid tittar och söker kontakt men jag stirrar envist på teven eller ut genom fönstret.
Jag vill inte! Jag vill inte berätta att jag inte hör, att jag måste titta på personen om vi ska kunna kommunicera. Inte för att jag skäms för det för det har jag aldrig gjort men jag vill inte förklara mig jämt! Jag vill bara vara jag, osocial och på mina egna villkor.
Jag inser ju att jag kan få rykte om mig att vara högfärdig och en massa annat negativt.
Sånt bryr jag mig inte heller om. Jag vet vem jag är och det räcker för mig

Mannen har stora betänkligheter över framtiden när det gäller min glömska. Fortfarande är den…tja om inte under kontroll så i all fall hanterbar.
Frågan är när man ska bli orolig på allvar.
Namn och ord försvinner, nycklar, glasögon, hörsel står inte att finna eller så glöms de hemma fast de skulle göra större nytta i fickan eller på näsan och på huvudet.
Det finns ofta flera orsaker till glömska och en av dem är nog stress. Jag kan inte stressa så det jag upplever då är att det går in i mig i stället. Ytligt sett så är jag helt som vanligt.
I dag var det mitt CI som blev kvar hemma. Som ett brev på posten, nej förresten! dags att skrota det uttrycket! av förklarliga skäl, så träffar jag någon som jag inte sett på länge och som är så pratsjuk. Några sekunder glömmer jag att jag glömt min hörsel hemma… men när det går upp för mig så känner jag ÅH! Vad drygt!
Jag stärks i min uppfattning att dövhet i första hand är så opraktiskt. Det tar så förbenat lång tid att kommunicera. Det kräver så mycket av oss båda. Hennes problem är att hon inte kan teckna med mig och mitt är att jag inte hör ett dyft. Problemet ligger hos oss båda. Jag drömmer om att alla barn får lära sig tecken i skolan. Det finns många situationer där det är en stor fördel att kunna tecken även om man hör.
Ska skriva till han Björklund kanske… Nä skojar bara, den karln tror jag inte så gott om.
Kramar till er som läser Tack för fina mejl och uppmuntran