När lilltösen och jag kommer till dagiset på morgonen möter vi en av fröknarna där. Lillan har med sig några Pixieböcker och jag nämner att jag skrivit namn i dem.
Bra säger fröken och tecknar samtidigt! Kan du teckna? frågar jag. Ja lite säger hon och visar ett 20-tal tecken. Ingen i lilltösens familj visste detta trots att hon varit där ett år.
Jag gillar såna möten. Jag vet inte hur mitt liv varit om jag fortfarande hade hört normalt. Trots det är jag säker på att mitt liv som döv berikat mig på ett sätt som inte varit möjligt om jag bara fortsatt mitt hörande liv. Jag känner djup tacksamhet för alla spännande människor jag mött och för alla som blivit mina vänner tack vare min dövhet. Jag är en mycket välsignad person.