Tar bussen till dagis med småfolket. Saker att bära och barn att hålla reda på. Tar upp busskortet som jag upptäcker är ett helt annat kort. Sätter ” hon som blir 3 i juni ” i ett säte längst fram så att jag kan rota i väskan efter det riktiga kortet. När det är gjort och draget ska jag ta med lilltjejen längre bak i bussen men hon vill sitta kvar. Okejdå. Sätter mig två rader längre bak men ser att det nog inte är bra för henne att sitta längst fram själv. Plötsligt vänder sig folk om och tittar bakåt. Jag med. Tänker att det är nån som står vid dörrarna så att de går upp. Vilket hände mig dagen innan…
Ser inget men bussen kör ändå inte. Då ser jag att alla kollar på mig! Ser oxå att chauffören rör på munnen. Men vad är det? Har han upptäckt att det är nåt fel kortet eller vad? Framför mig sitter en äldre herre och jag frågar honom: vad säger chauffören? Jag hör inte! (Kommer på mig själv med att teckna hela tiden)
Mannen svarar att flickan inte kan sitta själv längst fram. Det är farligt om det blir hård inbromsning!
Ja, det var ju just det jag upptäckt innan alla började glo på mig. Så kan det vara när man är döv. Som grädde på moset; när vi skulle hem funkade inte kortet trots att det VAR busskortet! För lite pengar kvar på det. Jag har inga pengar sa jag men en mobil. Då kan du fylla på pengar med den sa han. Okej sa jag. Men vad 17. Vet väl inte hur det går till! Så vi tjuvåkte en sträcka. Vet inte hur långt vi hade kommit med den summan som fanns på kortet ?