På lunchen satt jag i personalrummet där mina hörande kollegor oxå satt. Normalt sett brukar jag fråga ” Vad pratar ni om” ? när jag ser att de pratar med varandra. Alla kan teckna lite och en av dem mycket bra. De tecknade dock inte nu. Idag bestämde jag mig för att bara sitta och äta och se hur lång tid det tog innan någon kom på att jag som inte hör fanns där oxå. Det visste de förstås men tyckte att de pratade om sånt som inte direkt angick mig. Sedan fanns oxå tanken hos dem att jag kopplade av och inte ville delta i samtalet.
Den är väldigt intressant den här situationen. Det är allas ansvar att se till att kommunikationen fungerar. Jag som döv kan inte bara sitta och vänta på att bli “inbjuden” i gemenskapen. Jag måste tala om vad jag vill! De hörande kunde ha frågat om jag uppfattade vad de pratade om eller kort berättat vad de pratade om så kunde jag välja om jag ville vara delaktig eller inte.
Ja, sånt där vet vi ju. Ändå kan man sitta och surna till när ord flyger över huvudet på en och man inte kan ta fatt dem….